London

Jo, det är så det känns. Trafalgar Square är för mig "Epicentre of the World". Ingen annanstans känner jag mig lika mitt i smeten som här. Det är inte alls det att det finns så mycket att se förutom National Gallery eller att atmosfären i sig är helt underbar. Nej, faktiskt brummar det förbi en hel del bussar och annan trafik här så det osar och låter hela tiden och fontänerna och lejonen nedanför den stora Nelsonkolonnen är ständigt fulla av Sydeuropeiska turister som tar kort på varandra eller köper glass av de många glassbilarna och överallt flyger det omkring duvor eller "skyrats" som de kallas här.
Så vad är det då som är så fascinerande? Jo, att detta faktiskt ÄR Londons hjärta. Här passerar alla förbi förr eller senare och att i skymningen stå under Nelson och blicka ner längs Whitehall med Big Bens lysande urtavla borta i fjärran är oslagbart och ger iallafall mig en otrolig buzz medan jag funderar på vad jag ska göra med resten av kvällen i denna aldrig sovande stad. Eller kanske kommer jag hit just när kvällen övergått i natt för att ta nattbussen hem efter en utekväll. För det är härifrån nästan alla nattbussar utgår. Det kan faktiskt bli lite rörigt ibland när alla är på väg hem samtidigt efter en pubrunda. Lika rörigt kan det bli när det demonstreras i London för då samlas man också ofta här. Jag minns själv upptakten till protesterna kring kommunalskatten Poll tax under 1990 när folk kom med typiskt brittiska plakat i stil med "Elvis fans against the poll tax" och annat och stämningen var humoristisk innan den senare på dagen urartade runt om i stan och man fick söka skydd men det är en annan historia. Så för mig är Trafalgar Square som en kär gammal bekant som jag måste passera på väg någonstans i Londonbruset under varje besök för att känna att jag lever.