Dorchester

Nallemuseet blev ett måste för att få nioåringen att följa med på andra saker. Efter att ha varit på leksaksmuseer både här och där i Europa så hade jag inga jätteförhoppningar om detta och det var kanske tur för så värst imponerande var det inte. Däremot inte sagt att det var trist och misslyckat för det var det inte heller. Men stort var det inte och utställningarna kändes lite "dammiga". Jag tyckte också att det var för många uppklädda nallar i människostorlek och hade hellre sett fler smånallar av olika slag och från olika delar av världen. De stora nallarna upptog två rum själva där de var nedbäddade i sovrum och bakade i ett kök. Själv uppskattade jag rummet med Sooty och andra engelska nallar. Inte för att jag vuxit upp med honom men det har min man och han lade glatt pengar i automaten där Sooty med vänner spelade i orkester och bara det var värt att se. Rupert och Paddington har aldrig varit mina favoriter eftersom den ene är för duktig och den andra för dum men Nalle Puh är kul just för att han har så mycket filosofiska resonemang för sig och roliga vänner. Här fick man dessutom veta lite mer om Christopher Robins riktiga jag. Min stora favorit var annars en monter med tre nallar i cancan-klänningar högt svingade! Har aldrig sett på maken i teddysammanhang och blev riktigt fnissig. Så jodå, det går att hitta något att uppskatta här men jag hade kanske tyckt bättre om det om det legat i Malmö och jag inte känt att jag hade tusen mer lokala grejer jag hellre tittat på. Dessutom var damen i kassan rätt humorlös och det kändes fel på ett ställe som vänder sig till familjer. Hon kanske var sur för att vi inte köpte en kombibiljett till Terrakotta-arméutställningen i samma byggnad - vem vet. Det kändes inte som att det var hon som var nalle-entusiasten iallafall. Mer som om hon tog en massa pengar för lite museum.